Chocken som uppstår.

När någon dör så faller man i chock, när det är ett litet barn så blir chocken lite värre. När det också är ett barn som man faktiskt träffat och sett så känns det ännu värre, det känns mer verkligt än när man hör om någon man inte känner alls som har förlorat sitt barn, då känner man att det är hemskt och det är synd om dem men den här känslan jag har nu är mer intensiv och vill inte gå över, det är en djup känsla av orättvisa och sorg för deras skull. Det är ofattbart att livet kan vara så orättvist och att en liten flicka på inte ens ett halvår gammal inte finns mer, hon finns nu bara med oss i tankarna och inte på jorden.

Det är en bekant till mig, en vän till en vän kan man väl säga som nu går igenom detta ofattbara och hemska och jag önskar att jag kunde säga eller göra något för att det ska bli bra, men det går ju såklart inte..Det kommer aldrig bli bra, men kanske med tiden lite, lite lättare.

En liten ängel vid namn Enya finns där uppe nu och vakar över sina föräldrar livet ut, tills det är deras tid att göra henne sällskap. Denna fina lilla flicka borde inte ha fått ett så kort liv och man blir så arg och ledsen på livet. :(

Jag hoppas och ber att tiden går fort så att de kan få läka lite och kunna minnas sin dotter med mer glädje än sorg. Jag ska åka dit så snart jag kan med Vera som är en sån glädjespridare så de kanske kan få sig ett leende iallafall, de har en minnesbok för Enya man kan skriva i om man vill, det är fint tycker jag.

Ta hand om varandra och njut av nuet, fånga dagen.. man vet aldrig vad livet har för planer.