14 October, 2013

Min älskade farmor.

Jag ber om ursäkt för dåligt bloggande. Det är mycket nu. Allt kommer på en gång känns det som och jag vet inte om jag orkar mer snart. 

Förra veckan fick jag veta att min farmor har gått bort och det blev mycket tankar och ångest för mig. På fredagen var jag med pappa och tittade på henne och sade adjö i bårhuset, det var svårt. Pappa ville inte gå därifrån och jag tyckte så synd om honom. Jag hade tänkt hälsa på farmor i denna veckan, hade förberett en ram med ett foto från vårt bröllop för när vi var där så såg jag i hennes rum på äldreboendet att hon inte hade några foton på oss alls och det var så tomt och tråkigt. Jag hade sen planerat att åka dit MINST en gång i månaden och hälsa på och gå en promenad med henne. Jag sade det redan veckan efter vi var där men sen har det blivit uppskjutet hela tiden och har haft annat för mig och nu har jag sån ångest över det och går och tänker på det hela tiden, att jag skulle åkt dit tidigare. Något jag är glad över är att hon hann träffa Vera även om det blev både första och sista gången. Den lyckan som fanns i hennes ögon den dagen går inte att beskriva!

Jag har varit så dum och aldrig tänkt att min farmor faktiskt kommer dö en dag. Det har alltid varit så. När jag bodde hos dem när jag jobbade i Torsås så försökte hon ta upp det med mig och säga vilka saker hon ville att jag skulle se till inte blev sålt och så vidare, men jag viftade alltid bort och sade att hon kommer inte dö på många, många år. Nu är vi här, bara 4 år senare och hon är borta. Om jag inte hade viftat bort det, kanske jag hade varit mer förberedd och inte varit så knäckt nu. Min farmor har alltid funnits där för mig och jag har alltid kunnat prata med henne om allt, det bästa som fanns när jag bodde i Torsås, när jag fick egen lägenhet, var att gå till farmor och farfar varje dag och fika på eftermiddagen. Det var också det enda jag saknade när jag flyttade därifrån. Min älskade, fina farmor! 

Detta är första gången jag verkligen sätter mig ner och reflekterar över det som har hänt. Jag har försökt tränga undan det och har bara haft det där dåliga samvetet långt bak i huvudet, nu känner jag en sån enorm saknad att jag får ont i hjärtat! Jag vill inte att det ska vara så här, jag ville få mer tid med henne och ge henne mer kärlek!


4 comments:

  1. KRAMAR!
    Det är alltid svårt när en närstående går bort. Både min farmor/farfar och mormor/morfar har gått bort. Saknaden försvinner aldrig, men det blir lite lättare med tiden... Jag är så oerhört ledsen att dom inte fått träffa varken Robin eller Jennifer.

    Hoppas du mår bättre snart!





    Nu är vinnaren i Thira tävlingen presenterad, kom in och se om det var du som vann :)

    Jag hoppas att du har en fantastisk dag!

    ReplyDelete
  2. Det är aldrig lätt när någon går bort.

    När min farfar gick bort för 5 år sen var jag som du. Tänkte och planera att åka men det blev aldrig.

    Saknaden av din farmor är nog stor av många, hon var en underbar person.

    Många kramar Carina

    ReplyDelete
  3. stor kram! jag tror aldrig man kan vara förberedd på att någon ska gå bort en dag och många får nog ångest över att de inte gjorde vissa saker när de personerna fanns i livet. förstår det är jobbigt för dig nu, hon ser verkligen jättesnäll ut!

    stor kram!!

    ReplyDelete
  4. Det gör ont att förlora de vi älskar. Men snälla Emely, du ska inte känna skuld! Din farmor vet hur det är att vara småbarnsförälder och nu kikar hon på dig och gläds med att Du tänker på Henne.
    Det viktigaste är att Du kommer ihåg henne... och tänk på att döden finns runt hörnet, krama om dina barn och maken en extra gång så kommer det kännas lite, lite bättre.
    Kram

    ReplyDelete